Bokstugan Bergby Antikvariat

31/12/2025

Gott nytt år!
Till alla våra kunder.

03/12/2025

01/12/2025

Nu är det full fart före Jul 🎄 🎁

27/10/2023

M Å N A D E N S F Ö R F A T T A R E G Ä V L E B O R G
LARS MORTIMER
Lars Mortimer föddes den 22 mars 1946 i Sundsvall. Efter lumpen studerade han bland annat konsthistoria i Uppsala. Efter att ha bott ett tag i Stockholm flyttade Mortimer i mitten av 1970-talet till Hälsingland, närmare bestämt till den lilla byn Långhed i norra Alfta. Han gick bort den 25 augusti 2014.
Mortimers första egna serie hette Herr K (sedermera publicerades den i tidningen Hälge under namnet Elaka gubben). Herr K var en svensk pantomimserie (alltså en serie som berättas med bilder utan text) från tidigt 1970-tal. Serien var inspirerad av Oskar ”OA”
Anderssons legendariska serie Mannen som gör vad som faller honom in och handlar om en riktigt elak och egoistisk gubbe. Denna serie blev dock ingen större succé.
Mellan 1972 och 1977 jobbade Mortimer som redaktör på serieförlaget Semic. Framför allt jobbade han med tidningarna 91:an, Acke, Blondie och Knasen.
När förlaget Semic sedan sålde barntidningarna Bamse och Pellefant till Atlantic Förlag behövdes en ersättare. En roll som Mortimer själv tog med sin barnserie Bobo. Serietidningen Bobo gavs ut från 1978 till 1989, och serien gavs också vid flera tillfällen ut i julalbum. Serien handlar om den mänsklige gurkälskande björnen Bobo och hans vänner, dockan Klara och korpen Hugge samt den inte helt snälle räven Mickel. Bobo har en speciell kikare, flaxkikaren. Läser man formeln ”Vrid ringarna till max, så de bildar ordet flax”, samtidigt som man vrider ringarna enligt ramsan, förflyttas man till platsen som man tittar på i kikaren.
Några andra karaktärer i serien var de håriga vita små trollen Gnuttarna som blev så pass populära att de fick en egen serietidning. 1985 kom första numret av tidningen Gnuttarna som ritades av Lars och färglades av hans hustru Ulla. Bobo och Gnuttarna blev så populära att makarna 1988 startade Gnuttfabriken där man bland annat kunde köpa osedjursversioner av Gnuttarna.
Tidningen Bobo lades ner 1989. Efter nedläggningen kom Mortimer i kontakt med engelsmannen Des Cox och tillsammans producerade de strippserien ”Vattenhålet” (som publicerats i tidningen Hälge). Den humoristiska serien handlar om de två flodhästdamerna Gladys och Hilda. Manuset gjordes av Cox och serien tecknades av Mortimer. Vattenhålet släpptes som samlingsalbum. De riktigt stora framgångarna nådde dock Vattenhålet aldrig.
Lars Mortimers mest kända skapelse var dock ingen björn, gnutt eller flodhästdam utan en älg. Under 1991 publicerades de första Hälge-stripparna i tidningarna Svensk Jakt och Åsa-Nisse. Kort därefter publicerade man dem även i olika dags- och kvällstidningar som bland annat Aftonbladet. Hälge fick en egen serietidning under 2000 och har sedan dess givits ut en gång i månaden.
I filmen Lars Mortimer tecknar serien Hälge av Mattias Gordon säger Mortimer att Hälge föddes i baksätet på en bil på väg 245 (som idag heter väg 50) mellan Alfta och Falun. Vidare berättar Mortimer att han länge hade funderat att göra en serie om en älg:
”Någonstans på vägen kom jag på idén att låta älgen stå på två ben och därtill lägga till en hund på två ben och en jägare (som ju alltid går på två ben) och sedan låta de tre kommunicera med varandra. Då la sig pusselbitarna på plats och stommen till serien var klar.”
I filmen Hälge the Movie av Erik Fernström berättar Mortimer en liknande historia: ”Jag hade en idé om en älg. Men jag ville också göra en strippserie. Och en älg är ju stor. Men när jag väl kom på hur älgen ska se ut föll allt på plats.”
Gällande Hälges berättarstruktur förklarar Mortimer följande i Hälge the movie: ”Att göra en dagsstrippserie är ett jobb utan slut. Jag vill ha en rytm i berättelsen där jag blandar gapskratt med stämningsavsnitt som kanske inte är gapskratt utan snarare en fundering som för serien framåt. Det är inte en bok utan något du ser varje dag i tidningen.
Därför behövs en viss rytm.”Mortimer förklarar Hälges storhet i Hälge the Movie med att han själv tycker att den är kul: ”Om du gör något måste du gilla det själv. Du kan aldrig konstruera en berättelse som passar någon annan än dig själv”.
Hälge är idag ett stort varumärke. Bland annat var seriefiguren frimärke 2008. Hälge har också tryckts på bland annat muggar, nyckelringar, tröjor och handdukar. 2011 fick Hälge ett eget vin, Hälge Côtes du Rhône, och kort efter även en whiskey.
Lars Mortimer är också vinnare av Adamsonstatyetten, Sveriges första seriepris. Det delas sedan 1965 varje år ut av Svenska Serieakademin till välförtjänta (aktiva eller före detta aktiva) serieskapare. 2002 tilldelades Lars Mortimer Adamsonstatyetten.
Idag lever Hälge vidare. I november 2015 såldes rättigheterna för Hälge till Egmont Publishing. ”Vi kommer att starta egen produktion av serier och vidareutveckla varumärket i hans anda”, uppgav Egmont Publishing till Aftonbladet då.
På Hälsingegården Ol-Anders finns det sedan 2020 ett litet museum med fokus på Mortimers skapelse Hälge.

OM GÄVLEBORG I SERIERNA
I filmen Hälge The Movie pratar Lars Mortimer om både sin och Hälges miljö. Han menar att den typen av landskap som Mortimer bor i är det egentliga Sverige:
”Bor jag mitt i skogen bor jag i princip överallt där det ser likadant ut”.
Det är inte bara Hälge som utspelar sig i skogen, även Bobo och Gnuttarna befinner sig i en skog som skulle kunna vara i Hälsingland. Det är dock inte uttalat Hälsinglands skogar som serierna utspelar sig i. Orten i serien om Hälge är fiktiv och heter Avliden.

SERIER AV LARS MORTIMER
Herr K
skapad under 1970-talet
Bobo
skapad 1978
Gnutten & C:O
skapad 1985
Vattenhålet
Skapad tillsammans med Des Cox 1989
Hälge
skapad 1991

06/05/2023

Idag kan du besöka oss på Bollnäs-Bokmässa, som hålls i Kultur kvarteret.
Välkommna!

06/07/2022

KARL RUNE NORDKVIST

Karl Rune Nordkvist (1920-1997) var en mycket produktiv författare som skildrade den halvfärdiga välfärden, fattigdomens betydelse och det sociala arvet. Han var en småfolkets försvarare och talesman som satte ljuset på den grå vardagen.

”Det finns så många människor som är
skrämda till tystnad, människor som aldrig
kommer till tals i det här samhället, det är
dem jag vill lyfta fram i första hand.” säger
Karl Rune Nordkvist om sitt skrivande i
Jonas Simas film Jag skriver inte för att
behaga.”

Karl Rune Nordkvist föddes i torpet Stumpens i Ramsjö
vid stranden av sjön Hennan i nordvästra Hälsingland.
När han var elva år gammal flyttade han med sin stora
familj till Bollnäs och där blev han kvar till sin död.

Som ung under 1930-talets depression hankade han
sig fram som korv- och glassförsäljare, gatsopare,
mjölkkusk, smed och sågverksarbetare. Efter att ha
varit inkallad i tre år under kriget, fick han fast arbete
vid SJ och blev med det tredje generationen järnvägs-
arbetare.

Under skoltiden vann Karl Rune Nordkvist första pris
i en uppsatstävling. Han skrev om Karl XII och priset
bestod av ett tidningsurklipp om krigskungen själv.
Men det var inte förrän i slutet av 1930-talet och i början av 1940-talet som han började skriva på allvar och det var som arbetarförfattare han skulle bli känd.
Han var inspirerad av de svenska arbetarförfattarna,
bland annat Eyvind Johnsson, och även av den danska
författaren Martin Andersen Nexø och de ryska förfat-
tarna Nikolaj Gogol och Fjodor Dostojevskij. Mycket av
det Karl Rune Nordkvist skrev under beredskapstiden
eldade han upp i fältkaminen, men till slt skickade
han in två noveller till dåvarande Folket i Bild och Vi.
Novellerna blev publicerade och han uppmuntrades
att skriva en roman. Att vänta någon hem (1950) blev
hans debut. Sedan följde en lång rad böcker, men det
var inte förrän på 1970-talet som han fick sitt riktiga
genombrott med en trilogi om socialismen: Nattvägen
(1970), En dag i oktober (1972) och Hösten lång (1977).

Karl Rune Nordkvist lämnade inte arbetslivet för att
skriva, utan arbetade som banarbetare på SJ och
sedan, fram till pensioneringen, som svetsare på tåg-
verkstaden i Bollnäs. Han ville inte bli någon brödskriv-
are som måste behaga och förödmjuka sig för att få sina
alster sålda, utan såg en fast inkomst och en fast
förankring i arbetsgemenskapen på SJ som en förut-
sättning för sitt skrivande.

Han längtade inte heller till de litterära salongerna i
Stockholm, utan startade i stället tillsammans med
några andra hälsingeförfattare tidskriften Provins, en
föregångare till dagens norrländska kulturtidskrift med
samma namn. Avsikten var att visa att det fanns ett
litterärt liv utanför Stockholm. Karl Rune Nordkvist var
också med och bildade Norrländska författarsällskapet,
där han satt som ordförande mellan 1970 och 1976.

OM BÖCKERNA
Den halvfärdiga välfärden, fattigdomens betydelse och
det sociala arvet är teman i Karl Rune Nordkvists stora
författarskap. Ett 40-tal böcker hann det bli: romaner,
noveller, reseskildringar, ungdomsböcker, dessutom
dramatik för radio och TV.
Karl Rune Nordkvist skildrade ofta småfolkets liv i södra
Norrland, både på landet och i småstaden. Hans figurer
är tilltufsade drömmare ute i samhällets marginaler;
människor som ser med misstro på det samhälle som
vuxit fram under socialdemokratins långa regerande,
flyende människor som inte vågar ta ställning, som inte
tror sig ha makt eller förmåga att kunna göra någon-
ting. Karl Rune Nordkvist var en småfolkets försvarare
och talesman. Han satte ljuset på den grå vardagen och
tyckte att vi inte får glömma vår närhistoria. Och han
menade att han skrev för dem som skrämts till tystnad
och blivit förlorarna i livets lotteri.

Till höjdpunkten i hans litterära produktion räknas
romanerna om fattigpojken Olle: Solens barn (1982),
Slaktarens hus (1985), Septembers ljus (1987) och Höst-
lig resa (1989). Böckerna handlar om den egna hem-
bygden Ramsjö under de hårda åren på 1930-talet och
formar sig till ett slags uppgörelse med den politiska
utvecklingen. 1991 fick Karl Rune Nordkvist Ivar Lo-pri-
set för romankvartetten.

OM GÄVLEBORG I BÖCKERNA
Som skönlitterär författare förlade Karl Rune Nordkvist
gärna handlingen till hemlandskapet Hälsingland. Förla-
gan Ramsjö figurerar som miljö bakom romanerna Joel
(1952), Vårens ljus (1954) och En dag i oktober (1972).
Även i romankvartetten om fattigpojken Olle är det Karl
Rune Nordkvists hemby Ramsjö som står som modell.
Den norrländska småstaden skildras med Bollnäs som
förlaga i till exempel titelnovellen i novellsamlingen Så
som sommaren var (1958) och romanerna Hösten lång
(1977), Flyktvägen (1959) och Harens hjärta (1967).

Inom Hälsinglands gränser (1978) berättar om ett land-
skap och dess människor, skröna och historia, sägen
och saga, märkligheter och sevärdheter. Vad järnvägen
betytt för Bollnäs (1978) berättar ett stycke historia kring
den nya bansträckan genom Bollnäs, som upphöjde
den gamla bondbyn till stationssamhälle.

VERK I URVAL
Att vänta någon hem, Folket i bilds förlag, 1950
Joel, Rabén & Sjögren, Tidningen Vi, 1952
Vårens ljus, Rabén & Sjögren, 1954
Spansk dagbok, Rabén & Sjögren, 1961
Jag söker herr Grå, P. A. Norstedt & Söners Förlag,
1964
Nattvägen, P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1970
En dag i oktober, Norstedt, 1972
Hösten lång, Norstedt, 1977
Vad järnvägen betytt för Bollnäs, 1978
Inom Hälsinglands gränser, Liber, 1978
Solens barn, Norstedt, 1982
Slaktarens hus, Norstedt, 1985
Septembers ljus, Norstedt, 1987
Paganini från Saltängen (manus till tv-serie), 1987
Höstlig resa, Norstedt, 1989

KÄLLOR
www.sima.nu/film-karlrune.htm
Jag skriver inte för att behaga, en film av
Jonas Sima, Jonas Sima Produktion, 1987
Karl Rune Nordkvist (tidskriften Rallarros
nr 4/1983), ansvarig utgivare Per Helge, 1983
Nordkvist, Karl Rune: Inom Hälsinglands gränser,
1978
Nordkvist, Karl Rune: Vad järnvägen betytt
för Bollnäs, 1978

OM KARL RUNE NORDKVIST
Jag skriver inte för att behaga, en film av
Jonas Sima, Jonas Sima Produktion, 1987
Karl Rune Nordkvist (tidskriften Rallarros nr
4/1983), ansvarig utgivare Per Helge, 1983

22/06/2022

Helene Rådberg är uppvuxen i Sandviken och debuterade
1998 med diktsamlingen ”Mellan henne och jag”.
Hennes senaste diktsamling heter ”Politiken” och 2020
gavs romanen ”Mamma-journalerna” ut av Ordfront förlag,
till idel beundran.

Valåret 2018 kom din senaste och femte diktsamling
”Politiken” ut och nu är det återigen dags för svenska
folket att gå och rösta. I diktsamlingen skildrar du bland
annat vårdpersonal och fritidspedagoger med nedslitna,
ömmande kroppar. Har det hänt något under dessa 4 år?
Är du fortfarande lika arg över orättvisorna eller har det
övergått i uppgivenhet? Vad bör göras?

Stor fråga, just nu tycks rörelsen snarare vara mot att
försämra arbetsvillkoren ytterligare. Med större barn-
grupper både inom förskolan och på fritidshemmen. Jag
är fortfarande lika arg eller kanske argare och in i det har
förtvivlan rört sig som om det är omöjligt att nå fram
med alla de rop som stumt hörs genom de utbrända, de
utmattade, genom alla de som varje dag kämpar för att
hålla omsorgen och vården, som varje politiker i varje val
omtalar som viktigt att värna, från att krascha och sedan
kraschar själva som om det är ett pris som krävs av de
omsorgs- och vårdanställda. Och vad bör göras? Det
finns bara en väg: Att göra uppror – höja rösterna.
Jag upplever att du i diktsamlingen arbetar mycket med
industrialiseringen av offentlig sektor och hur språket
avhumaniserar och abstraherar mänskliga erfarenheter,
hur språket är ett maktmedel. Det är som att du försöker
luckra upp byråkratsvenskan, bryta sönder industrivoka-
buläret. Är jag något på spåren eller helt ute och cyklar?

Tack, så fint att du ser det. Jag tänker på hur män ström-
made ner i Järnverket i Sandviken där jag delvis växte upp.

Och senare strömmade kvinnor ut i de nya låglöne-
yrkena på samma sätt utan att det från samhällets sida
jämställdes lönemässigt. Ingen ville tala om hur tungt
vårdarbetet och omsorgsarbetet var och är. Vi fick aldrig
med oss kunskapen om det dubbla förtryck det var att
gå från arbetet i hemmet till arbetet utanför hemmet, det
arbete som nu har industrialiserats. Och fortfarande är det
kvinnorna som förväntas orka med både hemarbetet och
lönearbetet i offentlig sektor. Inom vården finns Sveriges
vanligaste yrkesgrupper. För att beskriva det behövs ett
hårt språk.

Sedan 2020 är Barnkonventionen svensk lag. Kan det
vara ett verktyg för att förbättra villkoren för det låg-
lönekollektiv som du gett en röst eller är det återigen
bara tom retorik?
Jag ser inga tecken på att Barnkonventionen förändrat
något. Utom kanske att barn som upplever våld i familjen
nu ses som brottsoffer och har rätt till brottskadeersätt-
ning. Vilket förstås borde varit självklart långt tidigare. Om
Barnkonventionen hade avgörande betydelse skulle det
satsas på förskolan. När förskolan storskaligt byggdes ut
på 60- och 70-talet sades den vara kompensatorisk när
det gällde att ge barn en så likvärdig barndom som
möjligt. Vi är långt ifrån den politiska målsättningen nu.
Ditt författarskap har framförallt rört sig inom poesins
form. Hur blev du poet? Kom det naturligt eller av
nödvändighet?

Egentligen en omöjlig fråga att svara på. Var kommer det
språket ifrån har jag undrat själv. Det letade sig egentligen
fram när jag gick. Fraser och rader rörde sig i min kropp,
jag säger kropp inte huvud. Orden letade sig fram och jag
skrev ner dem i den fickstora anteckningsboken jag
började bära med mig. Ord och rader som jag inte själv

förstod om de hörde ihop eller vad de ville. Den anteck-
ningsboken blev så småningom min debut ”Mellan henne
och jag”. Nu när jag ibland bläddrar i den kan jag minnas
exakt var jag gick, vilken sten som nämns och så vidare.
Kanske det poetiska språket bara till sist smet förbi mitt
intellekt som ville censurera, inte lyssna, inte minnas.
Ibland har jag tänkt att det också har med all musik jag
växte upp med och där den moderna jazzens frihet finns
kvar och letade/letar sig fram i språket. När jag skrev mina
två senaste diktsamlingar ”Det gula rummets små terapi-
stycken” och ”Politiken” hade jag till den förstnämnda

”Den silvriga barnkammarboken” med rim och ramsor och
till den andra Toril Mois lilla skrift ”Språk och uppmärk-
samhet” som ställde frågan: Vad ser vi? Dessa två böcker
var då mina ”samtalspartners” och färgade mina böcker så
att den första kanske blev lekfullare och den andra spegla-
de tid och erfarenhet.

Vad tror du om poesins framtida öde, i dessa tider av
”storytelling” och Storytel?
Poesin har inget värde. Den är värdelös när det gäller
marknadsvärde och det speglas i hur många diktsamlingar
som släpps i olika tider och ekonomier. Jag tänker att just
nu släpps det få diktsamlingar på de stora förlagen men
att det finns en hel myllrande rörelse där poesin finns som
spoken word, i uppläsningar på olika scener och så vidare.
Så poesin lever i språkets mylla och växer, förgrenas ut i
nya texter på alla möjliga digitala plattformar. Kanske som
en sorts motrörelse mot dagens trånga bokmarknad.
Tillsammans med Anna Jörgensdotter och Carolina
Thorell skrev du boken ”Livfjädrar : kvinnornas
Sandviken”. Ditt förhållande till hembygden har inte
alltid varit rosenskimrande, hur ser du på Gästrikland
idag, Arkadien eller avkrok?

Jag tänker att Gävleborg med städerna Sandviken, Bollnäs
och Gävle är min hembygdstriangel. Det är där jag hämtar
mitt språk. Så för mig i mitt skrivande är det en utgångs-
punkt.

Din senaste bok är romanen Mammajournalerna, hur är
det att skriva om sig själv och sin familj så explicit?

Jag har inte tänkt så. Jag har tänkt att jag lyfter erfaren-
heter av kvinnor/psykiatri/ patriarkat – med mitt liv som
exempel. Och att staden Sandviken med sin stränghet
också är en av huvudkaraktärerna i den boken.
Jag hade inte kunnat skriva den utan den erfarenhet jag
själv vacklade i. Det var förstås mycket smärtsamt i början
av skrivandet men samtidigt har det varit nödvändigt. Jag
minns skammen när jag först började säga – min mamma
tog sitt liv. Och nu har jag sagt det så högt i boken att jag
aldrig behöver skämmas mer oavsett vad man tycker om
att skriva den sortens självutlämnande text.

Är det någon författare eller konstnär som betytt extra
mycket för dig? Förutom Karin Mamma Andersson så-
klart, vars tavlor pryder dina två senaste diktsamlingar.

Käthe Kollwitz. Lena Cronqvist. Jag har alltid varit
fascinerad av Lena Svedbergs bilder. Pippilotti Rist. Sophie
Calle. Vissa utställningar har jag rest långt för att se. Jag
har önskat att någon skulle fört in samtidens konst redan
när jag gick på gymnasiet i Bollnäs! Tänk att ha fått möta
kvinnliga konstnärer som redan då ifrågasatte den
kvinnliga kroppen och dess plats i världen! När det gäller
författare skulle listan bli alltför lång...
Har du något skrivprojekt på gång just nu?

I oktober kommer min andra roman med titeln ”Kvinno-
rörelse”. I den gräver jag mig djupt ner i tiden vid förra
sekelskiftet genom att följa min mormorsmor Hildas väg
från Norrköping, där hon som 17-åring 1884 möter
Frälsningsarmén och blir en av deras först utbildade
kvinnliga officerare på krigsskolan i Stockholm. Och som
sedan i rask takt med order från kommendör Hanna
Ouchterlony rör sig genom Sverige för att öppna nya
kårer. Innan hon tyngd av det hårda väckelsearbetet och
med hot om fängelse efter att Frälsningsarmén överträtt
mötesförbudet lämnar den. Kapten Hilda Ringkvist blir
fru Hilda Adamsson, hon föder barn och flyttar till Gävle,
där hon snart är en del av den tidigaste socialdemokratis-
ka kvinnorörelsen. Det har varit mycket lustfyllt att stifta
bekantskap med Hilda och hennes tid. Till hennes vänner
i Gävle hörde Fabian Månsson och Maria/Maja Kvist, båda
tidiga agitatorer inom socialdemokratin.

Jag uppfattar att en del av ditt författarskap handlar om
att ge en röst åt tidigare förbisedda grupper, som varit
”osynliga i brukets och männens skugga”. Hur får vi fler
människor att våga höja rösten, att våga ta till pennan
och uttrycka sina erfarenheter?

Jag ser en sådan pågående rörelse där Föreningen
Arbetarskrivare har stor betydelse. Jag läser just nu om
Kristian Lundbergs böcker ”Yarden” och ”Allt ska vara
kärlek” kanske de mest betydande böckerna om arbetar-
klass och osynlighet som skrivits under senare år. Texter
som vidgar begreppet arbetarlitteratur in i vår tid.

Avslutningsvis: vilka råd vill du ge alla som när författar-
drömmar och vill komma igång med sitt skrivande?

Läs och skriv och läs och lyssna på det språk som
kommer. Försök inte anpassa det du skriver till en tänkt
läsare eller marknad.

UTGIVNING

Poesi:
Mellan Henne och jag (1998)
Hämtar mitt landskap hem (2000)
En sorts mamma kallad (2006)
Det Gula rummets små terapistycken (2008)
Politiken (2018)

Annat:
Livfjädrar : kvinnornas Sandviken, tillsammans med Anna
Jörgensdotter & Caroline Thorell. (2012)
De ville leva : ett samtal om självmord, minne och efterlev-
nad, tillsammans med Roberth Maier Ericsson (2018)
Mammajournalerna (2020)

Födelseår: 1950
Geografisk anknytning: Sandviken
Läs mer: regiongavleborg.se/manadensforfattare

14/04/2022

Bokstugan önskar Er alla en Glad påsk

05/02/2022

22/12/2021

Bokstugan önskar Er alla en God jul och ett Gott nytt år