28/08/2026
Victora - Hörby författare, skrev i sina dagböcker när hon observerade omgivningen, folket som levde i byn. Skrev om de människor hon mötte. Om hur illa hon mådde och tycktes inte ha någon annan än sina dagböcker att vända sig till.
Dessa två dagböcker skrev hon under åren 1884-1888.
Från Volym ll, sidan 214.
Hörby d. 27 Okt. 1885.
Jag känner mig ondt samvete i dag. Jag känner det som ville jag slå mig fram på hvems bekostnad det vara må. Jag känner det som kunde jag låta Axel taga lejonparten af Final, om den går illa, men som om jag gerna skulle velat dela lika i fall den gått bra. Det är lumpet. Herre Gud hvad jag känner mig lumpen och låg! Det är icke af äregirighet jag blifvit sådan, det är af den förestående kampen om dagligt bröd. Hvad detta mitt och ditt kan demoralisera. Är det underligt att så många äktenskap bli olyckliga! När den egna fördelen kan tränga sig in till och med mellan två literaturkompanjoner, som ha så litet sammanblandade intressen som han och jag. - åh, jag kunde gömma ansigtet i mina händer och snyfta så halsbrytande! Om man skall vara så usel, hvarför kan man då inte blunda för det?
Du kära gamla bok, jag känner mig så vilsedrifven, jag är en sådan stackare. Det fins ingen menniska på jorden, som jag kan trygga mig till. Ingen som jag håller af. De usla brödbekymren förqväfva allt godt. Jag har ingen annan än dig. När jag känner det som om bröstet ville sprängas, när jag sitter tårlös och afundas dem som få gråta ut, då har jag ju ingen annan än dig. Och jag behöfver bikta för någon; visa mig så futtig och låg som jag är, afkläda mig stassen och luta mitt hufvud mot något. DU är då liksom ett lefvande väsen. Det gör sinnet mindre tungt. Ensamheten faller mindre tryckande ned öfver mig.
