Biblicum

09/06/2026

NÄR BLEV de troende frälsta?
Paulus skriver till Titus: Men när Gud, vår Frälsare, uppenbarade sin godhet och kärlek till oss människor frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort utan på grund av sin barmhärtighet. Han frälste oss genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande som han riklig utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare (Tit 3:4–6).

När jag läste detta för en vän så sa han: "Hur kan dopet vara frälsande? Är det inte genom Kristus vi blir frälsta? Då kan vi ju inte bli frälsta genom dopets vatten!"

Jag svarade med en bild: "Om du går till doktorn för att du är sjuk och får medicin så att du blir frisk, genom vad blir du botad, är det på grund av honom som uppfann medicinen, är det genom läkaren som ger dig medicinen, eller är det genom medicinen?" Min vän svarade att alla svar, på sätt och vis, kan vara rätta. På samma sätt är det med frälsningen. Genom Jesu Kristi ställföreträdande gottgörelse är vi frälsta, men Bibeln säger också att vi blir frälsta genom tron, därför att vi tar emot frälsningen genom tron, och Bibeln säger att vi blir frälsta genom Ordet, därför att den tro som förtröstar på Kristus kommer till en människa genom Ordets förkunnelse. Ordet, som är inplanterat i er . . . har makt att frälsa era själar (Jak 1:21). Samma sak kan man säga om dopet, eftersom dopet överför frälsningen i Kristus till oss. Skriften säger att dopet, precis som Ordet, frälser. I den [alltså arken] blev några få, åtta själar, frälsta genom vatten. Efter denna förebild frälser nu dopet också er (1 Pet 3:20-21).

Från en artikel av Stefan Sjöqvist. Läs hela: s 270-272 i Tidskriften Biblicum nr 4/2021:https://www.biblicum.se/wp-content/uploads/2021/12/Biblicum_2021-4.pdf

09/06/2026

MED GAMLA FÖRBUNDET menas det förbund som Gud slöt med Israels barn vid Sinai berg ca 1446 f Kr. Det var ett t v å s i d i g t förbund, dvs villkorat. Gud lovade Israels barn att vara deras Gud och att de skulle vara hans egendomsfolk. Som sådant skulle de vara Guds särskilda tjänare. Det kunde de endast vara om de lyssnade till Herrens ord och lydde hans bud och stadgar. ”Ni har själva sett vad jag har gjort med egyptierna och hur jag burit er på örnvingar och fört er till mig. Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, ska ni av alla folk vara min dyrbara egendom” (2 Mos 19:5). ”Om ni nu hör dessa föreskrifter och håller fast vid dem och följer dem, ska Herren din Gud hålla fast vid sitt förbund och sin nåd så som han med ed har lovat dina fäder” (5 Mos 7:12).

När förbundet ingicks vid Sinai berg lovade Israels barn att uppfylla sin del. ”När Mose kom och förkunnade för folket alla Herrens ord och föreskrifter, svarade allt folket med en mun: Allt som Herren har sagt vill vi göra. Och Mose skrev ner alla Herrens ord” (2 Mos 24:3–4). Israels barns löfte till Gud som gensvar på Guds löfte var viktigt och upprepas därför: Mose ”tog förbundsboken och läste upp den för folket, och de sa: Allt som Herren har sagt vill vi göra och lyda. Då tog Mose blodet och stänkte på folket och sa: Se, detta är blodet för det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord” (2 Mos 24:6–8).

Villkoret som ”allt folket med en mun” lovat uppfylla betonas av Herren om och om igen i Guds lag: ”Akta er, så att ni inte glömmer det förbund som Herren er Gud har slutit med er... När du har fött barn och barnbarn och ni bott länge i landet, om ni då försyndar er genom att ni gör er en avgud, ett slags bild, och därmed gör det som är ont i Herren din Guds ögon och väcker hans vrede, då tar jag i dag himmel och jord till vittne mot er att ni snart kommer att utrotas ur det land dit ni nu går över Jordan för att ta det i besittning. Ni kommer inte att leva där länge utan kommer att helt förgöras. Och Herren ska skingra er bland folken, och endast ett litet antal av er ska bli kvar bland de hednafolk som Herren ska driva er bort till” (5 Mos 4:23–27). ”Om du glömmer Herren din Gud och följer andra gudar, tjänar och tillber dem, så betygar jag i dag för er att ni förvisso ska förgås, därför att ni inte lyssnade till Herren er Guds röst” (5 Mos 8:19–20). ”Se, jag förelägger er i dag välsignelse och förbannelse. Välsignelse, om ni lyssnar till Herren er Guds bud som jag i dag ger er, och förbannelse, om ni inte lyssnar till Herren er Guds bud, utan viker av ifrån den väg jag i dag befaller er att gå och följer andra gudar som ni inte känner” (11:26–28). . .

Seth Erlandsson, i en artikel från tidskriften Biblicum nr 2/2024. Läs mer: s 77-82 ihttps://www.biblicum.se/wp-content/uploads/2024/06/Biblicum_2024-2.pdf

06/06/2026

Upp på Sion (Heb 12:18–24)
Guds dom över Babels torn innebar splittring och språkförbistring, en centrifugal rörelse där människorna spreds ut över jorden. Detta “ut ur Babel” var inte något som människorna själva önskade. De hade samlat sig “för att göra sig ett namn, så att [de] inte [skulle spridas] ut över hela jorden!” (1 Mos 11:4). I stället för att ära Herrens namn och hålla honom helig ville de i högmodig självhärlighet prisa sitt eget namn. Och i stället för att uppfylla Guds befallning som givits redan till Adam och Eva, ”var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er” (1 Mos 1:28) genom att sprida ut sig över jordytan, samlade de sig på ett ställe österut, vid Shinars lågland (1 Mos 11:2). Möjligtvis ligger det något signifikativt och olycksbådande i detta val av plats. När gudsgemenskapen i paradiset fick ett abrupt slt genom Adams och Evas synd, drevs de ut ”öster om Edens lustgård” (1 Mos 1:24). Nu förflyttar de sig ännu längre österut…

De ville bygga ett högt torn; frigjorda från Gud ville de ära sig själva och sina strävanden. Var det höga tornet som de försökte bygga t o m ett konkret försök att sätta sig i säkerhet ifall Gud skulle sända en ny flod? Hur som helst var det ett strävande att göra sig oberoende av Gud, att i mänsklig kraft och genom mänskligt uttänkta planer åstadkomma lyckoriket. Redan då var Pride-mentaliteten en motståndare till Gud…

Men människors storslagna planer och åstadkommanden är ingenting i Guds ögon. Med humor skildras hur Gud, som är allvetande, måste stiga ned från himlen för att se vad människorna höll på med där i Babel. Det är som att Gud behövde böja sig djupt ned för att med förstoringsglas se detta så “storslagna” bygge (jfr Ps 2:1–4). Så kommer Guds ingripande: Byggplanerna görs om intet genom språkförbistringen och människorna sprids ut över jordens yta.

Det som sedan möter i Heb 12:22 är en motsatt, centripetal rörelse, ett insamlande av människor från jordens alla väderstreck. Det handlar om alla kristna. Samlingspunkten är inte Babel utan Jerusalem, närmare bestämt Sions berg. Den andliga världen har två huvudstäder: Jerusalem är den heliga staden, fridens boning (av shalom, frid/fred), medan Babylon är Guds fienders stad. “Ni har kommit till Sions berg” (Hebr 12:22) sägs till alla kristna.
…

”Ni har inte kommit till ett berg som man kan ta på, till flammande eld och töcken, mörker och storm, till basunljud och en röst som talade sådana ord att de som hörde den bad att få slippa höra mer. De stod inte ut med det som befalldes: Även om det är ett djur som rör vid berget ska det stenas. Så skräckinjagande var synen att Mose sade: Jag är skräckslagen och darrar.

Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, till änglar i mångtusental, till en festgemenskap och församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen, till Gud som är allas domare och till andarna av rättfärdiga som nått fullkomningen. Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och det renande blodet som talar starkare än Abels blod.”

Inte något jordiskt Jerusalem

Det första vi ska lägga märke till är att Hebreerbrevets läsare och åhörare, de kristna – särskilt av judisk börd eftersom Hebreerbrevet i första hand är riktat till dem – “inte kommit till ett berg som man kan ta på” (Heb 12:18). Det handlar alltså inte om ett återsamlande till en fysisk plats, ett geografiskt land eller en konkret stad på jorden. Sions berg, som de kommit till, förklaras vara “den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem” (Heb 12:22). En andlig verklighet med andra ord. Det är fråga om Guds rike på jorden . . .

Lars Borgström

Läs mer: https://www.biblicum.se/tidskriften/ett-urval-av-artiklar/upp-pa-sion-heb-1218-24/

04/06/2026

Fråga: Vad står exakt i Ords 18:22 enligt grundtexten? I 1917 års bibel står: ”Den som funnit en rätt hustru”, medan det i Bibel 2000 och Folkbibeln står: ”Den som finner (funnit) en hustru.”

Svar: Ordagrant i den hebreiska grundtexten står det så som det är översatt i Svenska Folkbibeln och i de flesta översättningar. Den tidiga grekiska översättningen Septuaginta har infört tillägget ”god”: ”Den som har funnit en god hustru . . .” Verbet har perfektform och kan översättas både med ”har funnit” och konstaterande ”finner”.

Versen handlar inte om hur äktenskapet kommer att bli utan att äktenskapet är ”något gott” (King James övers.: ”a good thing”, Luther: ”etwas Gutes”). Det kommer kanske att visa sig att hustrun inte är en god hustru eller att mannen inte är en god man. Det vet man ganska lite om på förhand. Hur hustrun blir beror mycket på hur mannen uppför sig i äktenskapet, och hur mannen blir beror mycket på hur hustrun uppför sig. Båda bör noga ta till sig vad Paulus skriver i Efesierbrevet 5:21–33! Då blir det ett lyckligt äktenskap. Mannen ska inte börja med att fråga sig: Är min hustru en god hustru? Han bör i stället fråga sig: Är jag en god man?

(Tidskriften Biblicum, 2/2017)

29/05/2026

Nu finns tre videoföredrag om äktenskapet att se på Youtube, eller ladda ner som mp3:
1. Ingemar Andersson: Äktenskapet – ett Guds förbund
2. Ingemar Andersson: Äktenskapets ändamål
3. Tor Jakob Welde: Polygami, polyamori och Guds vilja
https://www.biblicum.se/undervisning/inspelningar-i-kronologisk-ordning/

Du kan också hitta de här inspelningarna, och dessutom över 500 inspelningar från Biblicum via en inspelningsdatabas, där du enkelt kan söka talare eller ämne:
https://titus.anet.fi/fmi/webd/biblicum

28/05/2026

GUD ÄR BÅDE FADERN och Sonen och den helige Ande, en treenig Gud. Det råder full harmoni och samverkan mellan dem.

Vid skapelsen, då jorden först var öde och tom och helt täckt av vattenmassor och kompakt mörker, svävade Guds Ande över vattnet (1 Mos 1:2). Det betyder att Gud den helige Ande hade full kontroll över skapelsen från första stund. I 5 Mos 32: 11 liknas Guds Ande vid en örn som breder ut sina vingar högt därovan och svävar över sina ungar (samma verb som i 1 Mos 1:2), vakar över och bevarar dem. Vid dopet kan Guds Ande liknas vid en duva som kommer ned över den döpte med frid. ”Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid” (Rom 8:6). Fadern har sänt i de troendes hjärtan ”sin Sons Ande som ropar: Abba! Far!” (Gal 4:6).

Anden verkar genom Guds undervisning. Nehemja skriver om Israels barn trots deras ständiga avfall: ”I din stora barmhärtighet övergav du dem ändå inte i öknen. . . Din gode Ande gav du för att undervisa dem” (Neh 9:19-20). ”Du hade tålamod med dem i många år och förmanade dem med din Ande genom dina profeter, med de lyssnade inte” (Neh 9:30).

Nya testamentet understryker: ”Guds ord är levande och verksamt” (Heb 4:12) därför att Guds Ande är i Guds ord. ”Hela Skriften är utandad (grek. theópneustos) av Gud” (2 Tim 3:16). Anden har också lett profeterna och apostlarna att nedteckna Guds heliga ord, betonar Petrus: ”Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud” (2 Pet 1:21).

Den helige Ande är Livgivaren och Hjälparen som genom evangeliet skapar förtröstan på Guds Son, den enda vägen till Fadern. Den helige Ande för människor från andlig död till andligt liv. Han föder syndare på nytt genom dopets bad (Tit 3:5; Joh 3:5). Jesus sa till folket: ”Detta är Guds verk: att ni tror på den som han har sänt” (Joh 6:29). Jesaja skriver: Den helige Ande är vishetens och förståndets Ande, Anden med råd och styrka. Han kommer med kunskap och skapar vördnad för HERREN (Jes 11:2). . .

Seth Erlandsson

Läs mer: https://www.biblicum.se/tidskriften/ett-urval-av-artiklar/skillnaden-mellan-gamla-och-nya-testamentet/

Bibelstudieserie om sändebreven i Uppenbarelseboken 5 dagar ago Från september 2025 till maj 2026 höll pastor Lars Borgström en bibelstudieserie över sändebreven i Uppenbarelseboken i Norrköping. Här finns samtliga videoinspelningar: 15/9 2025: Introduktion och brevet till Efesos 30/11 2025:...

23/05/2026

GUDS NÅD är allmän
Guds nåd är inte begränsad till de utvalda, till vissa individer. Den sträcker sig till alla människor. ”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor” (Tit 2:11). ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son” (Joh 3:16) ”Gud vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4). Liksom Kristus är försoningen för hela världens synder (1 Joh 2:1, 2), så gäller också Guds nåd i Kristus alla människor.

Det faktum att endast få blir frälsta (Matt 7:13, 14) och att dessa blir frälsta endast genom Guds nåd omintetgör inte den sanningen att Gud är nådig mot alla människor. Både läran att nåden är allmän och läran att nåden allena frälser måste upprätthållas på grundval av Skriften.

Om Guds nåd inte innefattar alla människor (kalvinismen), kan ingen vara viss om den, eftersom varje människa då måste vara oviss om Guds nåd verkligen är avsedd för henne. Inte heller kan någon människa vara viss om Guds nåd, om den på något vis är beroende av en människas rätta hållning (synergismen). Hon kan då aldrig vara viss om att hennes ja håller måttet, att Gud godkänt hennes hållning till den erbjudna nåden och funnit den vara tillräckligt uppriktig, bättre än hos dem som förblivit oomvända och går förlorade.

Denna obibliska syn leder till att man söker vissheten om Guds nåd på fel ställe. Man söker den inte utanför sig själv i evangeliet. Man söker den inom sig själv. Man gräver i sig själv för att om möjligt komma fram till att sorgen över synden och längtan efter nåden är tillräckligt djup eller stark. Man söker vissheten i sin egen jämmer och suckan (pietismen) i stället för i nådemedlen, där evangeliet om syndernas förlåtelse överräcks åt oss.

När lagen riktar vår blick mot oss själva, har vi anledning till förskräckelse och suckan. Men när evangeliet riktar vår blick mot Kristus och den allmänna försoningen eller rättfärdiggörelsen, har vi anledning till jubel över att vi är benådade, helt och hållet av nåd för Kristi skull.

Att tro evangelium, att förtrösta på Kristus, och att vara viss om Guds nåd och saligheten, det är ett och detsamma. Denna visshet grundar sig sålunda på nåden allena, inte också till en del på att jag har förhållit mig rätt mot den erbjudna nåden. . .

Seth Erlandsson

Läs mer: https://www.biblicum.se/tidskriften/ett-urval-av-artiklar/den-fralsande-nadens-egenskaper/

Bibelstudieserie om sändebreven i Uppenbarelseboken 5 dagar ago Från september 2025 till maj 2026 höll pastor Lars Borgström en bibelstudieserie över sändebreven i Uppenbarelseboken i Norrköping. Här finns samtliga videoinspelningar: 15/9 2025: Introduktion och brevet till Efesos 30/11 2025:...

22/05/2026

GUD SÄNDE den helige Ande som påminde lärjungarna om allt som Jesus hade gjort

Med skriftkánon (skriftsamling) förstår vi Bibeln själv, den urkund som ger oss den gudomliga uppenbarelsen och som därför också är rättesnöre (grek. kanån) för kyrkans lära och liv. När de nytestamentliga församlingarna växte fram förelåg det redan en skriftkánon: Gamla testamentets profetiska böcker, Jesu Bibel. Jesus hänvisar till denna kánon när han säger: ”De har Mose och profeterna. De ska lyssna till dem” (Luk 16:29). Jesus hänvisar till Skriften som förmedlare av den kristna uppenbarelsen. I sin översteprästerliga förbön ber han också för alla dem som genom apostlarnas ord skulle komma att tro på honom (Joh 17:20). Jesus sa: ”Men Hjälparen, den helige Ande som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt och påminna er om allt som jag sagt er” (Joh 14:26). Själv skrev Jesus inte någonting. Det behövde han inte. Den helige Ande skulle påminna lärjungarna om allt vad han hade sagt. Apostlarnas ord skulle vid sidan av profeternas i GT bli trosgrundval för den nytestamentliga kyrkan. Kanon skulle utvidgas.

Den helige Ande talade genom de nytestamentliga författarna

Gud talade ansikte mot ansikte med Mose. På liknande sätt fick de nytestamentliga författarna uppenbarelser från Gud i enlighet med Jesu löfte. Aposteln Paulus ger klart besked: ”Jag vill göra klart för er, bröder, att evangeliet som jag har predikat inte kommer från människor. Jag har inte fått det eller lärt mig det av någon människa, utan genom en uppenbarelse från Jesus Kristus” (Gal 1:11–12). Aposteln Petrus ord gäller all biblisk undervisning och därmed även den nytestamentliga: ”Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud” (2 Pet 1:21).

Vi får ett Nya testamente genom apostlar och evangelister. Men därmed ges inte en ny uppenbarelse. Apostlarna säger inte att de kommer med en ny religion till människor. Paulus inleder sitt brev till romarna med att säga att han som Kristi Jesu tjänare är ”kallad till apostel och avskild för Guds evangelium, som han har utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna” (Rom 1:1f ).

Sitt brev till galaterna avslutar Paulus (6:11–16) med att påminna om Kristi gärning, manifesterad i hans korsdöd, som den trosregel och norm (grek. kanån) som adressaterna skulle följa. ”Det är detta vi förkunnar”, säger Paulus (1 Kor 15:11). ”Om någon ger er ett annat evangelium än det ni har tagit emot, så ska han vara under förbannelse” (Gal 1:9). En sådan är en falsk apostel.

I Lukasevangeliets prolog hänvisas till dem som var ögonvittnen och Ordets första tjänare, till de äldsta traditionsbärarna och deras berättelser. Samtidigt framhåller evangelisten att han genom att skilja mellan sann och falsk tradition har säkrat den äkta traditionen och ”noga efterforskat allt från början” (Luk 1:3).

Paulus brev lästes i församlingarna i likhet med GTs skrifter . . .

Ur en artikel av Ingmar Furberg. Läs mer:
https://www.biblicum.se/tidskriften/ett-urval-av-artiklar/den-nytestamentliga-skriftkanons-tillkomst-enligt-bibeln/

Bibelstudieserie om sändebreven i Uppenbarelseboken 5 dagar ago Från september 2025 till maj 2026 höll pastor Lars Borgström en bibelstudieserie över sändebreven i Uppenbarelseboken i Norrköping. Här finns samtliga videoinspelningar: 15/9 2025: Introduktion och brevet till Efesos 30/11 2025:...

18/05/2026

NTs UTSAGOR om Gud, Kristus och Anden

Den som läser NT finner där Kristi gudom förkunnad i många klara bibelställen. Ett sådant är Rom. 9:5, där det om »Kristus efter köttet» utsägs, att han »är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen.» Till många sådana klassiska beläggställen kan också fogas de texter, där samma sak omväxlande utsägs om Gud och Kristus.

Så brukas t.ex. benämningen »Frälsare» (σωτής) på samma eller näraliggande ställen (Tit. 1:3f, 3:4 och 6) såväl om Gud som om Kristus (se också Fil. 3:20 och Ef. 5:23, där Kristus får epitetet »Frälsare»). Att Paulus har för vana att omedelbart efter vartannat utsäga detsamma än om Gud, än om Kristus, kan belysas med många exempel. I Gal. 1:3 skriver han: »Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.» Det faktum, att NT kan tala i samma mening om Gud och Kristus, är ett klart uttryck för att aposteln bekände sig till Kristi gudom (se t.ex. Rom. 5:15, där ordet nåd förbinds både med Gud och Kristus). Kristus är Herren Gud och han tillbeds som Gud. Tomas’ bekännelse: »Min Herre och min Gud» (Joh. 20:28) var alla apostlarnas.

När aposteln Johannes i Upp. 1:8 hör dessa ord »Jag är A och 0, han som är och som var och som kommer, Allhärskaren», då anger han »Herren Gud» som den talande. Av textsammanhanget framgår att det gammaltestamentliga gudspredikatet »Herren Gud» har blivit överfört på Kristus. Apostlarna är medvetna om att känna den rätte Guden. Aposteln Johannes bekänner: »Vi vet att vi är av Gud och att hela världen är i den ondes våld. Och vi vet, att Guds Son har kommit och givit oss förstånd, så att vi kan känna den Sanne, och vi är i den Sanne, i hans Son, Jesus Kristus. Denne är sann Gud (den sanne Guden) och evigt liv» (1 Joh. 5:19–20).

Liksom Gud och Kristus i NT tilldelas samma benämningar, så står Gud och Anden (Kristus och Anden) i personlig relation till varandra. I NT kan det som sägs om Gud också sägas om Anden. När Ananias och Safira ljuger om den penningsumma de fått, anklagar aposteln Petrus Ananias för att han »velat bedraga den helige Ande». Därefter fortsätter han: »Du har ljugit, inte för människor utan för Gud» (Apg. 5:4). I 1 Kor. 3:16 kallas de kristna för Guds tempel samtidigt som det heter att den helige Ande bor i dem. »Vet ni inte», frågar aposteln, »att ni är Guds tempel och att Guds Ande bor i er?» Som exempel på hur apostlarna förkunnar avlösningen i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, kan anföras 1 Kor. 6:11. Det heter där: »Ni har blivit helgade, ni har blivit förklarade rättfärdiga i Herrens, Jesu Kristi, namn, och i vår Guds Ande.» En sådan predikan visar, att NT räknar den helige Ande som sann Gud, när Anden på detta sätt nämns tillsammans med Fadern och Sonen.

Den historisk-kritiska bibelforskningens tolkning av NTs utsagor om Gud, Kristus och Anden

Exegeter av den historisk-kritiska skolan medger väl, att Fadern, Sonen och Anden omtalas i NT och det på många ställen rent av tillsammans. Men detta betyder inte, påstår de, att NT ger »en trinitarisk gudsbild». Det är en sak, menar de, att Fadern, Sonen och den helige Ande omtalas i NT, en annan sak att detta är tänkt i treenighetskategorier. Utifrån det förhållandet att sådana termer som »person» och »treenighet» saknas i NT, drar de vittgående slutsatser. De hävdar nämligen att avsaknaden av dessa begrepp i NT innebär, att också »idén» och »tankemönstret» bakom orden saknas. De kan medge att materialet till en trinitarisk gudsbild finns i NT, men de förkastar dogmat att Faderns, Sonens och den helige Andes väsen är ett enda gudomligt väsen. . .

Ingemar Furberg i Tidskriften Biblicum 6/1981. Läs mer: https://www.biblicum.se/tidskriften/aldre-nummer-av-tidskriften/biblicum-1981/1981-6-nts-utsagor-om-gud-kristus-och-anden/

Bibelstudieserie om sändebreven i Uppenbarelseboken 5 dagar ago Från september 2025 till maj 2026 höll pastor Lars Borgström en bibelstudieserie över sändebreven i Uppenbarelseboken i Norrköping. Här finns samtliga videoinspelningar: 15/9 2025: Introduktion och brevet till Efesos 30/11 2025:...

16/05/2026

LIKNELSEN OM OGRÄSET (Matt 13:24–30)
Han lade fram en annan liknelse för dem: ”Himmelriket är som en man som sådde god säd i sin åker. Men medan folket sov, kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån kommer då ogräset? Han svarade: Detta har en fiende gjort. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi ska gå och samla ihop det? Nej, svarade han, då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar ut ogräset. Låt båda växa tillsammans fram till skörden. När skördetiden är inne, ska jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen för att brännas. Men vetet ska ni samla in i min lada.”

Hela kapitel 13 hos Matteus ägnas åt Jesu såningsverksamhet. Han berättar liknelser. Han förklarar för sina lärjungar varför han undervisar i liknelser, för de ser utan att se och hör utan att höra eller förstå (v 13). Så citerar han Jesaja som talar om folkets förhärdelse. Men så fortsätter han (v 16): Men saliga är era ögon som ser och era öron som hör.

Jesus kunde ännu inte träda fram i sin fulla härlighet. Ändå hände det att det blev en massrörelse och man ville med våld göra honom till kung, sin jordiska Messias. Därför händer det ofta att Jesus förbjuder dem som han botar att berätta om honom. Därför talar han bara i liknelser, för att folket inte är moget att höra hela sanningen.

Vanligen har Jesus framgång och drar till sig stora skaror, men i slutet av kapitlet berättar Matteus om hur hans egen hemstad Nasaret tar anstöt av honom.

Denna liknelse är en av dem som Jesus förklarar för sina lärjungar, på samma sätt som den första i kapitel 13, liknelsen om de fyra slagen av åker. I v 36 berättas om hur de ber honom förklara liknelsen om ogräset. Jesus säger då att åkern, där den goda säden s*s ut, är världen. Den goda säden är rikets barn, ogräset är den ondes barn. Fienden är djävulen. Skördemännen är änglarna, som ska samla ihop de onda vid tidens slut. Då ska skiljedomen falla, men här i tiden får vi nöja oss med att onda och goda finns tillsammans.

1. Det finns ingen ren människa och ingen ren församling. Renhet finns bara hos Jesus

2. Ogräset ska bekämpas med Guds ord . . .

Läs hela artikeln av Ola Österbacka i Tidskriften Biblicum 2/2022:https://www.biblicum.se/wp-content/uploads/2022/06/Biblicum_2022_2.pdf (s. 58-63)

Bibelstudieserie om sändebreven i Uppenbarelseboken 5 dagar ago Från september 2025 till maj 2026 höll pastor Lars Borgström en bibelstudieserie över sändebreven i Uppenbarelseboken i Norrköping. Här finns samtliga videoinspelningar: 15/9 2025: Introduktion och brevet till Efesos 30/11 2025:...